Storebror
Knappt en månad kvar av universitets - och studenttiden.
Tiden och platsen där jag spenderat mina tankar, känslor och äventyr på allt sedan
uppropet i Hörsal A, januari 2006. Sex år har gått sedan den dagen och nu är jag på väg att lämna det som varit mitt under så lång tid. Samtidigt som jag försöker klämma ur mig de sista krystade orden till de två sista uppsatser, så planerar jag examen, går på jobbintervjuer, köper kläder som jag tänker att jag kan
använda i jobbet, flyttar in hos den finaste jag vet,
bokar examensfirarresa...
Och mitt i alla de här förändringarna
och stora dagarna som snart stundar i min lilla bubbla, så spräcker känslorna hål på den när jag inser att min bror som är så långt borta, han vet så lite om allt det som händer här.
Och jag vet så lite om vad som händer hos honom. Där, i hans liv.
Att följa USA-bloggen och se bilder från ett soligt NY eller att skypa över datorn då och då
är ju bättre än ingenting, men... Ändå.
Jag vill ju att han ska vara den som öppnar dörren när jag kommer hem till mamma och pappa den 9 juni. Krama om mig på sitt storebrorssätt, le och säga grattis till examen. Vara en del av festen och fira en av mina störsa, stoltaste dagar tillsammans med mig.
Inte utan mig.
Det är snart nio månader sedan vi kramade om varandra sist. Då
såg mitt liv -liksom ditt liv- ut på ett helt annat sätt. Det är nio månader sedan
sedan vi tömde barskåpet i Stockholm, precis innan din stora resa begav sig och precis innan jag motvilligt packade väskan för att åka norrut till ett förvirrat studentliv igen. För nio månader satt vi hemma vid mammas och pappas köksbord och pratade om hur allt skulle bli. Den här tiden du skulle åka bort och jag skulle åka tillbaka. Nio månader har nu gått och så mycket är förändrat.
Och just ikväll sköljer tiden som varit plötsligt över mig. Den tid som får det att göra ont i hjärtat och bränna bakom ögonlocken, för att avståndet och glappen inte är vad jag vill att de ska vara.
Just ikväll kom alla nio månaders saknad
efter dig. Storebror.
Tiden och platsen där jag spenderat mina tankar, känslor och äventyr på allt sedan
uppropet i Hörsal A, januari 2006. Sex år har gått sedan den dagen och nu är jag på väg att lämna det som varit mitt under så lång tid. Samtidigt som jag försöker klämma ur mig de sista krystade orden till de två sista uppsatser, så planerar jag examen, går på jobbintervjuer, köper kläder som jag tänker att jag kan
använda i jobbet, flyttar in hos den finaste jag vet,
bokar examensfirarresa...
Och mitt i alla de här förändringarna
och stora dagarna som snart stundar i min lilla bubbla, så spräcker känslorna hål på den när jag inser att min bror som är så långt borta, han vet så lite om allt det som händer här.
Och jag vet så lite om vad som händer hos honom. Där, i hans liv.
Att följa USA-bloggen och se bilder från ett soligt NY eller att skypa över datorn då och då
är ju bättre än ingenting, men... Ändå.
Jag vill ju att han ska vara den som öppnar dörren när jag kommer hem till mamma och pappa den 9 juni. Krama om mig på sitt storebrorssätt, le och säga grattis till examen. Vara en del av festen och fira en av mina störsa, stoltaste dagar tillsammans med mig.
Inte utan mig.
Det är snart nio månader sedan vi kramade om varandra sist. Då
såg mitt liv -liksom ditt liv- ut på ett helt annat sätt. Det är nio månader sedan
sedan vi tömde barskåpet i Stockholm, precis innan din stora resa begav sig och precis innan jag motvilligt packade väskan för att åka norrut till ett förvirrat studentliv igen. För nio månader satt vi hemma vid mammas och pappas köksbord och pratade om hur allt skulle bli. Den här tiden du skulle åka bort och jag skulle åka tillbaka. Nio månader har nu gått och så mycket är förändrat.
Och just ikväll sköljer tiden som varit plötsligt över mig. Den tid som får det att göra ont i hjärtat och bränna bakom ögonlocken, för att avståndet och glappen inte är vad jag vill att de ska vara.
Just ikväll kom alla nio månaders saknad
efter dig. Storebror.