För att kärlek kan göra så förbannat ont
När någon har stängt dörren och vandrat bort från det liv som en gång var "vi", kan det kännas som att känslorna bildar en tung hinna utanpå kroppen. Varenda cell skriker ut sin smärta och själen blöder av sorg. Förr i tiden litade jag inte riktigt på mina känslor och då kunde jag tänka att de där känslorna egentligen har handlat om något annat, något mer egocentriskt. Om något slags bekräftelsebehov eller självupptagen rosa dröm om kärlek som inte stämmer överens med verkligheten. Säkert kan det ha varit så i vissa fall, men långt ifrån alla gånger. I många fall kan nog känslorna ha varit alldeles hjärtskärande sanna. Att jag faktiskt kände sådär mycket kärlek på en och samma gång, på riktigt. För att känslorna blev så påtagliga och gjorde så ont när de inte längre hade någonstans att ta vägen. Tänk om det är därför som det kan kännas som att känslorna blir tusen gånger starkare när någon försvinner? För att det är så? För att kärlek kan göra så förbannat ont?
Ps! Detta är nutida reflektioner från gamla dar, inte från nuet. Ds.