Otroligt
Igår glömde jag mobilen på jobbet. Det var otippat. Jag som alltid brukar ha stenkoll på varenda pinal. Det var inget smart drag, för min väckarklocka funkar inte riktigt som den ska. Ställde klockan på strax innan sju. Den ringde innan halv tre. Hade ett svagt minne av att den inte fungerade som den skulle och ja, nu fick jag det bekräftat. Har inte sovit många sekunder sedan klockan ringde, med rädsla för attt den inte skulle ringa när den skulle. Det gjorde den inte heller. Så sedan halv fem har jag kollat runt på meningslösa bloggar (alltså alla andra bloggar som är som min egen blogg. Närå.).
Nu är jag i alla fall uppstigen och på något underligt sätt känner jag mig ändå peppad på den här dagen. Inte på att ha lektioner, utan mer på livet. Är dödligt less på att vara lärare just nu. Och tänk att jag ska in och hålla lektioner idag IGEN!!. Nu när jag sovit typ två timmar. Det finns ingen hejd. Jag hade ju lektioner igår, räcker inte det?! Kan man sluta jobba som lärare efter inte ens ett år?! Oj, vilket rabalder det skulle bli i familjen! Djungeltrumman skulle gå på fem röda bort till USA och sedan skulle telefonen gå varm, med diverse olika övertalningsstrategier. Så är det att vara yngst i skaran. Nej, jag vill inte sluta jobba som lärare. Men jag vet att jag vill jobba med barn och ungdomar. Det är dem mitt hjärta klappar lite extra för. Framför allt vill jag sova mer än två timmar när jag ska undervisa.
Nä, på med nytröjan ochh ut i morgonsolen så kanske det känns bättre!?
Ha en fin dag!