Dessa frånvarande fäder
...Ser på Sommarpratarna på SVT. Ison talar om sin pappa som inte fanns där. Och en annan man i 60-årsåldern talar om sitt liv som framgångsrik affärsman, ständigt på resande fot runt om i världen, medan hans fru och tre barn var hemma i Sverige - han var alltså en frånvarande far, även fast det är oklart om han ens vet om det själv.
Jag blir fortfarande illa berörd när jag hör talas om alla frånvarande fäder, alla dåliga fäder som inte ägnade sina barn tillräckligt med tid och kärlek. Jag blir ledsen och arg. Jag vill konfrontera dem allihop. Fråga hur i helvete de tänkte. Varför väljer de att skaffa barn, om de inte har tänkt att ägna barnen just tid och kärlek, ömhet och respekt? Varför väljer man karriären framför barnen? Varför väljer de att vara någon slags sidofigur som finns i periferin av barnens liv?
Kanske får de rollen som roliga gubben i lådan när de kommer hem efter jobbet sent omsider. Eller i värsta fall får de rollen som den pappa som barnen är rädda för och inte vet var de har. Jag blir så ledsen av att höra alla dessa historier om frånvarande fäder. Historierna skiljer sig åt, men i grunden handlar det alltid om den där pappan, som inte fanns där. Åh, vad jag hoppas att morgondagens föräldrar hjälper varandra, stöttar och släpper in varandra i barnens liv, så att båda förädrarna kan skapa goda, trygga relationer till sin barn.