lortmaja

Ibland känner jag att vi är så lurade. Lurade att ingå i ekorrhjulet där vi ska producera och hela tiden leverera till samhället. Är det verkligen det som är meningen med allt? Att vi ska ägna den största delen av dygnet åt att jobba och slita och stressa och prestera? Och tjäna pengar så att vi kan bo fint och centralt, köpa trendiga kläder, ha en ny bil, åka utomlands en gång per år, köpa ett gymkort, äta ute och så vidare. Alltså det finns ju människor som faktiskt brinner för att jobba stenhårt och gå in i projekt där man sätter upp nya mål och sedan får se resultat. - och det är ju bra att vi är olika  Men just jag passar nog inte in där. Jag kan också brinna för olika projekt, men pressen får inte komma utifrån. Det måste motivation och inspiration och glöd inifrån..

 

Jag känner mer och mer att det här med att köra på i 100 knyck nog inte är min grej. Jag vill göra ett bra jobb, absolut, men inte till vilket pris som helst. Jag vill ju också ha tid att ta hand om mig själv, umgås med min familj (som jag förhoppningsvis har i framtiden) och känna gemenskap med nära och kära. Kanske odla lite. Men jag är också så kluven. Jag vågar inte riktigt hoppa av hjulet (även om jag redan gjort det tillfälligt), för tänk om det i själva verket är jag som är lurad och snuvad på pengar, som jag verkligen behöver till pensionen (som pappa pratar om)?

 

• Alltså hur stor roll ska pengar få spela i mitt liv?
• Kan jag ändå leva det liv jag vill, om jag skulle välja att jobba mindre?

 

Någonstans långt, långt inne förstår jag att det är möjligt att göra det, (har en kollega som har tre barn med sin man och hon är den som tjänar mest. De har båda gått ner på 60 respektive 50 % och de klarar sig) men hela samhället vill få mig att tro att det är stört omöjligt. För vad skulle hända om alla tänkte så? Det är de nog rädda för, kapitalisterna. Pengar är inte allt, men de spelar roll. Frågan är bara hur stor roll. 

 

Ha en härlig fredag!