lortmaja

Idag var jag på väg till gymmet. Iklädd mina gamla fotbollsträningsbyxor och påbyltad med mössa och halsduk virad runt halsen. Det var en fin dag. Solen lyste vackert mot de orange höstlöven som numer täcker gräsmattan. Medan jag promenerar på gångvägen hör jag ett gäng killar en bit bakom mig, på lagomt avstånd för att jag ska kunna uppfatta vad som sägs. Av allt att döma har de skrivit tenta och de pratar ivrigt om uppgifterna till den. En av killarna skriker "men fiiiitttttaaaaa, jag tänkte först skriva plus, men sen valde jag minus ändå. Fan också!" Jag vänder mig demonstrativt om, för att visa vad jag tyckte om det olämpliga ordvalet. Jag vet inte om de noterade det, men ändå. De fortsätter diskutera och samma kille verkar inse ännu fler misstag: "meen peeeeenis! Fan vad less jag blir!". Ja, nu använder han i alla fall både det manliga och kvinnliga könsordet i negativ bemärkelse. Jag låter det passera.En minut senare är det dags igen, samma kille: "Hooooooraaaaaa! Vad fan...". Det var droppen. Inte okej. Så jag vänder mig om, ler mitt mest påklistrade leende och säger: Nu får ni vårda språket, hörrni!". Fortsätter gå. En sekunds tystnad uppstår. Förmodligen har de, eller framför allt killen i fråga, inte tänkte på att andra som går på samma väg hör dem klart och tydligt. Särskilt när man skriker. Killen finner sig i situationen och klämmer ur sig "Ja, förlååt!" med skamsen desperation. Jag vänder mig inte om igen, men tänker "låt gå för den här gången"och promenerade vidare mot mitt mål. Är man äldst i universitetsområdet får man fostra de yngre, så att det blir folk av dem med!