Livet från januari och tills du kom
Att jag slutade skriva i sjunde månaden var nog för att vi var mitt i flytt och renovering då. Himmel, så mycket som har hänt på några månader. På ett år. För ett år sedan satt jag uppe i Umeå i studentlägenheten på Ålidhem och skrev uppsats. Jag hade nyss gett klartecken till T att börja försöka skaffa barn. (Han hade ju velat det sedan länge tillbaka, jag med, men fick för mig en massa "jag ska bara...") Efter jul flyttade vi hem hit igen och dagarna innan nyår blev jag gravid! Minns att jag veckorna efter tyckte att brösten hade blivit större och att de var ömma. Tänkte att jag inbillade mig. Kanske var det bara tröjans passform som fick dem att se större ut? När mensen uteblev vågade vi inte hoppas. Det hade ju hänt förr. Men när två veckor hade gått och mensen lyste med sin frånvaro, kunde jag inte hålla mig längre. Köpte ett gravidtest på Apoteket på fredagen. Mest för att utesluta att jag var gravid, för det kunde jag väl inte vara? Eller? Väntade tills T kom hem. Berättade att jag köpt en test. Gick in på toaletten. Kissade på stickan, lade ifrån mig det där inne, gick ut till T och sedan väntade vi den evighetslånga minuten med pirr i magen, även om vi inte vågade ha allt för stora förhoppningar. Gick tillbaka till toaletten för att kolla - och där var det; strecket! The streck. Det streck vi hade längtat så mycket efter.
Där stod vi och tittade på varandra, med ett streck på stickan, smått chockade och skrattiga i hallen i en lägenhet vi hyrde i andrahand en snöklädd januarieftermiddag 2015. Och nu har snart ett år gått och vi sitter vi här i vår bostadsrätt med radhuskänsla och vårt snart tre månaders lilla mirakel ligger och sprattlar för fullt i babygymmet. Han har verkligen flyttat in i våra hjärtan för alltid. Och numer är det mycket som skvallrar om att det faktiskt bor en liten bebis i lägenheten också. Spjälsängen i sovrummet, små bodys och pyjamas hänger i torkskåpet, små sockor som åkt av och dräller i soffan, nappflaskorna i diskstället och barnvagnen nere i hallen. Tänk så mycket som kan hända på nio månader och lite till! Livet är häftigt. Vår son är livet!