Ruska om!
Det är ju inte alltid så upplyftande att ta del av nyheterna. Det är lätt hänt att man känner sig maktlös och om man inte hittar ett förhållningssätt, så finns risken att man "går under" på grund av global depression. Stundtals känner jag också så. Den där hopplösheten, som drabbar en. Och ibland orkar man helt enkelt inte engagera sig i världen och omgivningen. Det finns tillfällen eller perioder, när man helt enkelt har fullt upp med sig själv eller livet i övrigt. Stunder där det inte finns utrymme för annat, än att få ihop sig själv och vardagen. Det är mänskligt och allt det här kan jag förstå.
MEN det jag inte kan förstå, är den politiska slapphet som finns bland oss. Den där låt-gå-attityden och skygglapparna på, som aldrig tas av. Den där delen av oss som inte vill. Någonsin. Under hela livet. Skita i ekologiskt och rättvisemärkt. Strunta i att se eller läsa nyheterna. Inte ha en åsikt i politiska frågor. Rösta blankt. Inte bry sig om den framtid som våra barn ska växa upp i. Den slappheten kan jag inte förstå. Jag vill bara ruska om.
Jag tycker att det är vår skyldighet att bry oss om vår omgivning och om världen. Att använda sin makt till något bra, som man tror på. Att värna om vårat samhälle och få det att fortsätta att växa och frodas till en plats, där alla människor - inte bara just vi, får en bra plats att växa upp i, leva i, åldras i. . Man behöver inte engagera sig i allting, men om alla engagerar sig i någonting, kommer det leda till något gott. Engagemang behöver inte betyda att stå längst fram med plakat i en demonstration. Det kan faktiskt räcka väldigt långt med att läsa på lite om ett eller några ämnen man brinner för och sedan prata om det. Prata, reflektera, ifrågasätt och fundera tillsammans om det vid middagsbordet, på kafferasten eller sprid kunskap bland vänner och bekanta, så att andra inser hur viktigt det är att vi bryr oss om just detta ämne.
Först när vi har gjort detta, har vi använt vår makt på rätt sätt och tagit vårat ansvar för demokratin. Men säger eller gör man absolut ingenting för att förändra, ska man inte heller klaga. Inte klaga på skolan, på skatten, på stora barngrupper, på sjukvården, på ekonomin eller på arbetslösheten. Då får man vackert vara tyst. Till alla dem har jag bara lust att säga: ssscch!