lortmaja

Ilskan. Plötsligt finns den väldigt närvarande i mig. Förr har det väl mest varit uppenbara saker, såsom orättvisor eller när man känt sig orättvist behandlad. Men den ilska som vaknat till liv nu är en annan. Det är en ilska som har legat och grott, sedan barnsben. Undanträngd ilska som nu poppar upp och dyker upp i vardagen. Det är ilska gentemot andra, som tror sig veta vad som är bäst för mig (de har säkerligen gott uppsåt, men det landar så fel). Och det är ilska riktad mot mig själv, för att jag upprepar mönster och inte sätter ner foten djupt ner i moder jord, så att jag är fast förankrad och tydlig. Måste hitta ett sätt att kanalisera den där ilskan, för ut måste den. Annars kommer jag vara en tickande bomb, som till slut brinner av på att det inte finns tillräckligt mycket blyertspennor på jobbet, fast det egentligen handlar om något helt annat...

 

/ Less på att vara sansad och så jävla tillmötesgående i alla väder