den gröna avundsjukan
För ett tag sedan berättade chefen om en speciell grupp för elever som hon tänkte starta. Detta skedde när vi var i enrum och jag fick känslan av att hon tyckte att jag skulle erbjuda mig som frivillig till att leda gruppen. Men det gjorde jag inte. Inte för att jag inte ville, utan för att jag inte riktigt visste vad jag tyckte om saken. Och för att jag genast började tänka på vad kollegorna eventuellt skulle säga, om det nu blev jag som ledde gruppen. Tänk om de skulle ifrågasätta hela grejen? Då skulle jag bli fruktansvärt obekväm och osäker, eftersom jag har en fantastisk förmåga att tvivla på min egen förmåga (trots att jag egentligen tycker att jag är en bra, kunnig lärare). Några veckor senare skickade chefen ut ett mail till samtliga, där hon undrade om någon lärare var intresserad av att ha den aktuella gruppen. Jag anmälde mig inte, för då hade jag dessutom hört hur andra kollegor ifrågasatte hela idén. Igår hade vi möte och där presenterade chefen vem som skulle hålla i gruppen - och vem var det?
Jo, hen som alltid visar framfötterna, tar täten och går in 110 % i sina projekt (läs: alla projekt som startas på skolan). Jag blev alldeles grön av avund, när det presenterades. Inte så mycket för att jag vill ha den där gruppen, utan för att hens beundransvärda förmåga att våga. Och att hen alltid gör det fullt ut och verkar tro fullt ut på sin egen förmåga och inte låter sig stoppas av andras eventuella åsikter. Jag blir så djävulskt, djävulst, djävulskt avundsjuk på sådana personer över lag. FÖR JAG VILL OCKSÅ VA SÅ!!! Jag blir så avundsjuk att barnet inom mig nästan tar över. Det krävs en stor ansträngning att se oberörd ut.
Jag vill ju också drömma, sätta upp mål och visioner, som jag sedan vågar genomföra, utan den där bromsande rädslan och ängslan, som knackar på och tittar på mig med det kritiska ögat och undrar "vem tror du att du är?". Jag är så förbannat less på att det har hindrat mig från så mycket. Det är en av mina allra värsta fiender. Nä, jag kan nog sträcka mig ännu längre och säga att säga att det faktiskt är min värsta fiende. Och modet är den där coola bruden, som jag så gärna vill vara kompis med. Vi ska nog bli det en vacker dag. Och då ska vi gå armkrok varendaste dag på jobbet, på stan och hemma och så fort det kritiska ögat dyker upp, ska vi ställa och oss peka på det och hånskratta det rakt i ansiktet.