lortmaja

Ser Min sanning på SVT, där Hans Blix blir intervjuad. Reportern frågar hur det var, att vara ifrån sin familj under den här tiden, när han arbetade i USA. Han svarar att det nog bara var positivt att vara ifrån dem, så han kunde fokusera på arbetet. Senare i programmet  frågar reportern om den tid när Hans Blix var otroligt utsatt bland media i USA. Hon frågar vilken betydelse hans fru hade under den här tiden. Blix svarar att de hade likartade tankar och att de kunde ringa varandra, sedan börjar han glida över till något annat. Reportern återkommer till frågan om Blixs frus betydelse i denna svåra situation, varpå han svarar:

 

 

Det var stora, smäktande ord direkt från hjärtat. Jag vet ingenting om Hans Blix liv i övrigt och man få ta hänsyn till att han är typ 80 år - dock en pigg sådan, men visst är det beklämmande att han inte lyckas få ur sig något mer lidelsefullt än denna rationalisering av känslor? Och visst kan man känna igen 40-talisternas män, vad gäller denna behärskning av känslor och rationella syn på liv och jobb och familj? Men nu kom jag på att han kanske inte har barn, eller så kanske han hade vuxna barn den här tiden han var i USA? I bästa fall är det så. Då är han lite förlåten. Men jag blir ändå så arg på sådana här uttalanden, för det känns inte helt olikt män i åldern 50 +. Att prioritera jobbet framför familjen. Och att inte kunna uttrycka känslor. Tragiskt.

 

Snälla, snälla snälla. Låt inte dagens pojkar växa upp med denna känslomässiga dyslexi. Låt dagens pojkar få växa upp i en miljö där de tillåts alla känslor - inte bara de hårda, såsom självsäkerhet, aggressionoch kaxighet. Låt dem få släppa loss och visa hela känslospektrat - mjuka känslor som hårda känslor. Låt dem vara både och. Då gör vi världen en stor tjänst.