lortmaja

Ja, nu har jag tänkt om med Fittstim. Kanske glömde att ta på mig de kritiska glasögonen? Men jag såg programmet igen, snabbspolade lite. Och nu kan jag förstå kritiken programmet fått. Har dock bara läst två sådana krönikor, men sett att de finns överallt. Dock vill jag börja med att säga att jag tycker att det är otroligt bra att det kommer ett program om feminism. Men sedan är det trist att det vinklas utifrån Belindas personliga tes, om att feminismen faktiskt har gått för långt.

 

Till att börja med tycker jag inte att programmet ger tittaren en rättvis helhetsbild av feminismen. I programmet har man valt att enbart titta närmare på de "förgreningar" som verkligen sticker ut. Belinda säger att hon inte längre känner igen sig i feminismen och det kan jag delvis förstå, om hon försöker identifiera sig med de intervjuade personerna i programmet. Dessa människor visar vad feminismen innebär för dem, men det är knappast så feminismen tar sig i uttryck för alla människor. I detta program får intervjuerna med dessa människor, utgöra bilden av hela feminismen. 

 

Belinda besöker  Malmös badhus, där kommunpolitikerna beslutat att kvinnor ska ha möjlighet att bada toppless. Belinda ifrågasätter detta och verkar tycka att detta är ett tecken på att feminismen har kommit bort från sin kärna, som Belinda tycker handlar om att strida för lika lön för samma arbete. Men det är ju hennes syn och hon har väl inget tolkningsföresträde på vad feminismen ska innebära? Måste det ena utesluta det andra? För de kvinnor som stridit för att få bada toppless, har beslutet om att tillåtas göra det, varit viktigt för dem. Feminismen handlar väl inte bara om lika lön för samma arbete? Det handlar också om samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter, oavsett kön.

 

Sedan intervjuar Belinda en mamma, som valt att inte tala om vilket kön hennes barn har för omgivningen. Vidare åker Belinda till en hen-förskola. Belinda själv tycks tycka att hela debatten om "hen" är ett spektakel. Denna åsikt känns märklig för mig, då hon som feminist troligen är insatt i denna diskussion. Den intervjuade förskolläraren säger att det inte handlar om att ignorera barnets biologiska kön, men att sudda ut den sociala konstruktionen av hur en tjej eller kille ska vara. Precis som den intervjuade förskolläraren menar, kan "hen" få barnen att tänka mer fritt. Att inte könsbestämma personer i alla situationer, där det inte har någon relevans, kan få barnet att välja vem eller vilka de identifierar sig med, oavsett kön och därigenom kan barnet få större möjligheter att forma sin egen identitet.

 

Senare i programmet följer Belinda en kvinna, som framför sitt politiska budskap med bara bröst. Belinda undrar om det i själva verket inte handlar mer om exhibitionistiska och egocentriska drag, än om en kvinnokamp. Här hade det varit intressant, om hon hade gjort en mer grundlig och djupgående intervju om Femen.

 

Slutligen intervjuas "experter", där allt verkar gå ut på att bevisa Belindas tes, istället för att ge tittaren en flerdimensionell bild. I intervjun med en av FI:s grundare, får man i princip bara ta del av att hon inte gillar pronomet "hen" och inte längre vill kallas sig feminist. Gudrun Schyman hinner knappt yppa mer än en mening om hur hon ser på feminism. Precis i slutminuterna intervjuas en forskare, som menar att det faktiskt finns  skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor.

 

På ett sätt tycker jag fortfarande, att det var intressant att olika förgeningar inom och synsätt på feminismen lyftes fram. För det är klart att med olika agendor och små förgreningar, kan det vara svårare att samma genomslagskraft, som om om alla feminister var engagerade i en specifik fråga. Samtidigt kan man fråga sig om det är möjligt? Kanske ska vi inte se dessa som motsättningar och splittringar, utan snarare som att kvinnor (och män) jobbar för kvinnors rättigheter och möjligheter på olika plan och inom olika områden? Alla kämpar för de frågor som de brinner för och det är ju samtidigt positivt, eftersom samhällets alla lager och skift genomsyras av patriarkat - och det måste naturligtvis förändras. Alla feministiska bäckar små, som letar sig in i vardagen, på förskolan, i skolan, i arbetslivet och privatlivet, i arbetarklass, medelklass och överklass, kan tillsammans åstadkomma något väldigt stort och väldigt bra. För allt detta handlar ju om att till ett jämställt samhälle.