lortmaja

Det här med att vara här och nu känns som världens största klyscha (hela det här inlägget tenderar ï och för sig också att vara en klyscha!). Jag har sällan kunnat släppa allt annat och bara varit i nuet. Speciellt inte på beställning. Känns helt orimligt. Kanske har jag för stort kontrollbehov för att bara slå på off-knappen? Det känns liksom som något puppnåerligt att göra så. Men nu har jag faktiskt börjat förstå lite mer om yogan. Har nyss läst boken Eat, pray, love. Där får man följa huvudpersonens väg upp från sin livskris och hur hon använde yogan för att få bättre kontakt med sig själv. Efter hundraelva tålamodsprövande försök hittade hon äntligen sin yogastil, som inte enbart består av det jag som trodde var yoga. Hon tillägnade också yoga-pass till att exempelvis förlåta, försonas eller för att hjälpa någon annan. 

 

Det gjorde att jag började förstå att yogan kan vara så olika och se så olika ut för olika människor. Det i sin tur gjorde att jag kom på hur mitt här och nu kan se ut, när jag yogar/mediterar. Ja, nu låter jag som en äkta yogis och det har jag inte blivit, men jag skulle gärna bli! Anyway, mitt här och nu handlar inte alls om att släppa allt annat och bara tänka på varje andetag, registrera alla sinnen eller upprepa något mantra, för att inte tänka alls. Det har jag provat och min kropp skriker av stress - och tristess då.

 

Så nu har jag hittat ett sätt som passar mig och mina känslospröt. Mitt här och nu handlar istället om att vrida på tanke - och känslokranen ordentligt och bara låta allt komma. Huller om buller och hur som helst. Då får jag en chans att möta mig själv och tid till att lyssna lite på vad hjärta och hjärna har att säga. För mig känns detta som mer här och nu, än att stänga av hela maskineriet - på beställning dessutom! Däremot är det nog fantastiskt skön för dem som kan göra så! Men för mig känns det inte naturligt att sitta helt stilla och bara yoga-andas. Nej, mina tankar och känslor behöver hjälp att flöda med rörelser och i sanningens namn vet jag inte om min kropp är gjord för att vara helt stilla. Med hjälp av andning och rörelser kommer tankarna och känslorna. Och det är ju bra, för de behöver ruskas om, bli vädrade eller bara byta plats. Och jag behöver bara låta allt vara som det är, för de sköter sig själva. Visst är det jobbigt att se en jobbig tanke fladdra förbi eller en känsla som svider till, men efter en stund brukar det avta eller åtminstone minska i intensitet. Det här sättet funkar så mycket bättre, än när jag försöker tvinga mig själv och mitt spretiga väsen till en helt onaturlig yoga, där jag inte får plats.

 

Namaste!