lortmaja

Idag var jag och fikade med min vän, som jag känt sedan vi var små knoddar med knubbiga ben och lortiga fingrar. Det är så roligt att vi har hittat tillbaka till varandra, efter många år på varsitt håll i landet och i livet! Vi pratade om det här med att mingla och vad man pratar om, om man träffar nya människor. En del personer är ju lite avvaktande i början, när de träffar en ny person. De vill helst iaktta ett tag och tycker inte om, när någon blir lite för personlig, lite för snabbt. Då avslutar de gärna samtalet fortare än kvickt.

 

Jag är nog motsats till detta. Jag pratar och frågar och berättar. Jag är inte den som håller låda, men jag är ofta aktiv i något samtal. Och ofta när jag berättar något, blir det nog personligt. Jag gillar  när folk blir personliga (inte privata, det är jobbigt) snabbt, för då kan jag ju se vem de är. Om de bara håller sig till allmänna ämnen på ytan har jag så svårt att förstå, vem som finns bakom det artiga leendet eller korrekta åsikterna. Därför tycker jag inte om att ha ett för långt artighetssamtal. Varför dra ut på det? Det ger mig ingenting. Jag vill ju hellre komma in på det viktiga och riktiga och skippa den där krystade fasaden.

 

Men det är nog också därför jag inte klickar med en del människor. De tycker förmodligen att jag öppnar upp mig själv mycket redan i början, så att de blir obekväma. Börjar misstänka att en av mina grannar upplever det så. Too bad. För dem alltså, att de missar en så härlig och djup tjej som jag!