Våg
Måndag. Sol, vårvindar och asfalt under mina fötter. Sömntutor i ögonen och stressknip i magen. En examen som närmar sig med allt vad det innebär. Helst jobb. Tänker på allt jag ska hinna göra innan jag äntligen kan stoltsera med mitt examensbevis. Ovissheten över vart jag kommer bo, vart jag kommer jobba, vad jag själv vill. Stora beslut eller bara så stora som man själv gör dem till. Med andra ord gigantiska.
Helst skulle jag vilja kunna se livet som en stor, böljande våg som jag surfar på. Svepas med, känna ruset. Känna livet. Ramla, resa mig igen och blicka framåt. Kanske skulle det gå om jag lär mig konsten att misslyckas? Då skulle jag kanske våga släppa det krampaktiga taget om kontrollen och bara låta sig svepas med på det oändliga blå. Skönt. 