lortmaja

Utanför sovrummet sitter den inneboende med sina ynglingar till vänner och skrålar med öl och irländsk folkmusik. Samtalsämnena vandrar från plugg, head-bangande brudar, Eric Claptons döda son till skvaller, politik och gammal punkmusik. Själv har jag stängt in
mig i sovrummet, med Ane Brun i hörlurarna och ord som omringat mig.
Alla dessa ord. Ord som möts, ord som länkas samman eller smälter
ihop till en enhet. Och så ord som krockar. Det finns så mycket
ord överallt som det inte går att värja sig emot. De tar sig in
genom kroppens alla skrymslen. Letar sig in genom
hörselgångens spiraler, vidare genom hammare
och stigbygel och vidare in i hjärnans
komplicerade system. Där samlas
de, alla intryck, åsikter och
tankar och slutligen får
de sin alldeles egna
plats.

Men trots
att jag läst grammatik
och studerat det svenska
språket på universitetsnivå,
så kan det vara svårt att placera
in orden i rätt fack. Ibland önskar jag
att mina egna ord kunde utmärka sig mer,
synas mer, skrika högre och överrösta allt brus.
Att de kunde slita loss deord som lägger sig som kniven
mot strupen och kräver orimliga svar, dra svärd mot brusorden
som försöker ta över mina egna ord. Brotta ner dem, krossa dem och
röja vägen som leder till min tron. Med pelare gjorda av mina egna ord. Av mitt eget kött och blod. Dit vill jag, men här står jag. Det är inte så lätt att höra sina egna ord i bruset av  andras.