lortmaja

Ikväll var jag på yoga och hoppades på att kunna reducera lite stress och spänningar i kropp och själ. Passet startar i sedvanlig ordning med att vi börjar djupandas och gör den berömda solhälsningen. Jag börjar precis komma in i rätt sinnesstämning när dörren öppnas och en ung man smyger in i salen och lägger sin matta bredvid min. Samtidigt som hans matta vecklas ut på golvet sprider sig en fantastisk odör av fotsvett, som jag andas in i nästa andetag. Ända ner i lungorna. Genast störs min inre frid och jag börjar istället kasta onda blickar mot svettpärlan bredvid. Men han ser såklart inte vad mina blickar försöker säga honom och hans fötter, för han är djupt fokuserad på sin jamaste sutra och sina djupandningar. Yogatönt!

 

Jag funderar en kort sekund på om jag ska säga till honom att hans matta faktiskt luktar äckligt, men bestämmer mig för att försöka fokusera på min egen jamaste sutra. Men eftersom svettpärlan bredvid verkar ha sitt eget yogapass som inte alls synkroniseras med gruppens övningar, så blir även hans rörelser ett störningsmoment. Medan vi andra har fullt sjå med att få ner händer och hälar i golvet, så står han på huvudet mot väggen, tar karategrepp på sig själv och böjer kroppen i alla möjliga och omöjliga vinklar.

 

Get a room! får jag lust att väsa, men det gör jag såklart inte. Det passar sig liksom inte att vara irriterad eller spänd på yoga. Det är harmonisk som gäller. Helst harmonisk och lite alternativ. Så i ett tappert försök att verka någorlunda harmonisk, biter jag ihop och fortsätter djupandas in och ut odören av hans fotsvett genom mina näsborrar. Djuupa andetag. In... och ut... In och ut... Jag tittar desperat upp mot klockan. Femtiofem minuter kvar..