lortmaja

 

Små blygsamma staplar med kartonger börjar ta plats i vardagsrummets ena hörn. Nu är det på gång. Börjar självklart bli sentimental, som jag alltid blir när jag ska lämna något tryggt och invant. Det är ju så ovisst att lämna det man har, för något som man inte vet vad det är eller vad det kan bli. Samtidigt så är ju det, precis vad jag vill. Att komma bort ett slag, se på tillvaron med nya, nyfikna ögon, starta på nytt och ta hand om mig själv ännu lite bättre och sedan flyga högt mot mina drömmars väg och se var den leder. Det är läskigt att ta det där sista steget ur något och in i någonting annat.

 

Ps! Börjar få resfeber. Ds.