Jag satte mig ned vid dammen och grät
Efter att jag hade varit på apoteket gick jag och satte mig vid dammen och lät alla tankar och känslor bara komma. Tankar om det som är, varit, kommer bli och fiskmåsar som flyger förbi och tänk om det skulle finnas en haj i dammen, vad skulle jag göra då? Sådana tankar var det. Sedan ringde han, min halsdoktor. Och då brast det. Började darra på rösten så fort jag svarade och sedan kom gråten. Gick inte att hejda. Försökte verkligen hålla mig lugn, men det var så skönt att äntligen få prata med någon expert och så hade jag gått omkring och oroat mig, för rösten tar så mycket stryk på jobbet, att det nästan inte är värt att jobba nu. Medan jag snyftade i min sjal (kanske inte mitt stoltaste ögonblick..), berättade läkaren med lugn röst att han trodde att fukten på Bali skulle vara väldigt bra för mina stämband och slemhinnor. Och att allting kommer bli bra. Han till och med lovade det. Skulle ha spelat in det, så hade jag kunnat lyssna på det i mina krislägen.
Jag är helt enkelt ledsen för att det blev såhär. Men jag är också stolt över mig själv, att jag tog ett bra beslut mitt i allt - att hoppa av tåget och flytta och göra något annat istället. När jag kommer se tillbaka på den här våren kommer jag minnas den som våren, när jag och T äntligen flyttade ihop under samma tak och våren där jag stod på mig, gjorde val för min egen skull och bröt mönster mer än någonsin. Då kommer den här halsgrejen bara vara en parentes i periferin.