lortmaja

 

Jag minns att jag sade "du känns inte förändrad" till en kompis som nyss hade fått barn. Vi satt där och pratade om samma saker som innan hon hade fått barn och jag märkte inte att något var annorlunda, men hon hävdade att hon fakstiskt hade förändrats. Nu förstår jag det. Ingen som får barn går nog igenom det utan att förändras. Visst, jag har samma behov som förut och jag är intresserad av samma saker som förut, men visst har jag förändrats. Nu när tre månader har gått sedan vi fick vårat mirakel har kärleken till honom växt till en helt enorm känsla. För honom gör jag allt och han är min första prioritering i livet och kommer vara det så länge jag lever. Det är han som går först nu och där finns inget förhandlngsutrymme eller kompromisser. Att han ska ha det bra är det absolut viktigaste för mig och för T såklart. Det är en av de stora förändringarna, att jag själv inte längre kommer i första hand och det är så självklart att det är så.

 

Den andra stora förändringen är upplevelsen av total kärlek. Så villkorslös och ren och så beständig. Oj, vilken härlig och mäktig känsla! Och den bara växer för var dag som går. Denna kärlek gör en också väldigt sårbar. Jag vill ju mitt barns bästa och bara tanken på att han inte skulle ha det bra, att jag inte skulle kunna skydda honom  eller om något skulle hända... Kärleken till honom har också gjort mig lite mjukare och mer kärleksfull mot andra. På ett sätt kanske jag bryr mig mindre om andra också, för jag är så uppslukad av honom, Han är allt. Mitt allt. Det som betyder mest. Livet har fått en stor mening och så länge han är hos oss behöver jag aldrig fundera över meningen med livet. För nu vet jag. Det är att få vara hans mamma, få ge honom kärlek och trygghet och ge honom den bästa tänkbara värld. Jag älskar dig, Elliot.