lortmaja

Sorgearbete

Publicerad 2025-03-27 11:24:54 i Allmänt,

Hej igen! 
 
Det är ju lite märkligt det här, att jag skapat en blogg som jag inte ens vet om jag vill att någon annan ska läsa. Men av någon anledning känns det ändå mer meningsfullt och mindre ensamt att skriva ut orden på en plats, där de kanske landar hos någon annan. Kanske är det någon som kommer läsa här, som känner igen sig. Jag är liksom inte ute efter att någon ska tycka synd om mig eller oss (är det inte det värsta som finns, när någon tycker synd om en?! Hjälper föga.), men delar gärna tankar och erfarenheter med andra i liknanade situation. För vi är ju inte ensamma. 
 
Men det jag skulle skriva om nu var sorg. Det är temat med min psykolog. Sorgen, den livslånga, randiga. Den som sköljer över som en våg, skapar värk i hjärtat och tårar i ögonen. Den som skapar osunda beteenden, för att sorgen är så jobbig att känna, att jag helst springer bort från den. Men den kommer ju tillbaka - den finns där. Och idag pratade jag och min psykolog om att jag behöver ta hand om sorgen, hålla den i handen en stund och släppa ut den. Jag berättade att jag har känslorna precis innanför skinnet just nu. Jag känner att det påverkar mig i tid och otid, exempelvis på jobbet. Jag har inte kunnat vara den bästa läraren i år. Min psykolog svarade något i stil med "Men hur fan skulle du kunna vara det, det är ju inte rimligt.". Och så är det väl  och det kändes skönt att hon sade så, men det gör mig ändå ledsen, att jag inte kan vara den bästa läraren. Jag vill ge eleverna den bästa undervisningen, men jag har inte kunnat i år. Allt kring vårt barn och de besked vi fick under hösten gjorde det omöjligt att vara mer än en okej lärare. Jag vetinte varför det gör så ont i mig, att det är så. Man kan ju inte vara på topp jämt och jag hade aldrig krävt något liknande om någon var i liknande sits. Jag vet e varför jag är så hård mot mig själv. Jag borde ju bara ge mig själv en stor, varm kram för att jag orkar. Klappa mig ömt på kinden för att jag kämpar på, för att jag försöker. Så gott jag kan. Det är nog inte alla som skulle orka fortsätta jobba, träna, vara med vänner. Det finns kanske dem som skulle deppa ihop totalt och jag förstår dem också. Jag hade kunnat göra så. Stundtals ahde det kanske varit en lättnad att inte ha ansvar över jobb när situationen är som den är, men jag tror också att jag skulle bli så extremt deppig om jag bara hade varit hemma om dagarna. Jag är inte säker på att det hade hjälpt mig, men absolut. Ibland skulle jag bara behöva få vara hemma i några dagar och få vara ledsen.Det är ju inte rimligt att bara fortsätta som vanligt. Är jag för hård mot mig själv? Pressar jag mig själv för hårt?

Brist på aktiviteter och alla hemma

Publicerad 2025-03-22 22:32:39 i Allmänt,

För oss innebär vardagen med vårt sjuka barn att han nästan alltid är hemma - efter skolan och på helgerna. Han har inga aktiviteter som hans jämnåriga har. Vårt yngsta barn är ju bara tre, så han är såklart där vi är.
 
Jag känner att vi går varandra på nerverna eller i ärlighetens namn är det kanske min familj som går mig på nerverna. Jag får aldrig vara själv. Ensam hemma. Det är ytterst få gånger der dyker upp sådana tillfällen. Och här hemma är alla oftast på nedervåningen samtidigt. Och tv:n står på ofta. Jag får krupp. Jag vill inte ha det så. Det känns för trångt. Och ändå är det ju inte trångt om man tänker på alla som faktiskt bor trångt på riktigt. Men alla hörs överallt. Det är svårt att kunna gå undan och slippa allt ljud.
 
Kanske skulle vi behöva ett lite större hus. Det drömmer jag om. Det törs jag drömma om. Lite grann. Men man ska också ha energi att flytta. Men drömmen skulle vara ett hus nära där vi bor nu som är lättskött, i bra skick och större. 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela