lortmaja

För oss innebär vardagen med vårt sjuka barn att han nästan alltid är hemma - efter skolan och på helgerna. Han har inga aktiviteter som hans jämnåriga har. Vårt yngsta barn är ju bara tre, så han är såklart där vi är.

 

Jag känner att vi går varandra på nerverna eller i ärlighetens namn är det kanske min familj som går mig på nerverna. Jag får aldrig vara själv. Ensam hemma. Det är ytterst få gånger der dyker upp sådana tillfällen. Och här hemma är alla oftast på nedervåningen samtidigt. Och tv:n står på ofta. Jag får krupp. Jag vill inte ha det så. Det känns för trångt. Och ändå är det ju inte trångt om man tänker på alla som faktiskt bor trångt på riktigt. Men alla hörs överallt. Det är svårt att kunna gå undan och slippa allt ljud.

 

Kanske skulle vi behöva ett lite större hus. Det drömmer jag om. Det törs jag drömma om. Lite grann. Men man ska också ha energi att flytta. Men drömmen skulle vara ett hus nära där vi bor nu som är lättskött, i bra skick och större.