lortmaja

-bebisen i magen

- ultraljudet (håll tummarna! )

- min födelsedag med spa, hotell, frukostbuffe och ledigheten dagen därpå. Och familjefirandet.

- flytten till vår lägenhet och att få göra den till ett riktigt hem. 

-Våren och värmen som redan börjat titta fram! 

Ikväll har kompisar och deras små familjemedlemmar varit här. Ätit middag runt ett aningen för litet bord med sju omaka stolar som vi lyckades skrapa ihop, imundigat lite öl och vin och bara hängt. Vuxna som barn som bebisar och nya som gamla bekantskaper. Älskar sådana här kvällar i goda vänners lag. Det behöver inte hända så mycket, inte vara superstädat hemma, inte vara den finaste dukningen, inte vara så himla uppstyrt eller uppklätt, utan man tar det för vad det är med barn omkring och olika dagsformer och oliak faser i livet. En salig, härlig blandning! 

 

Och att jag knappt behövde lyfta ett finger under hela kvällen, ska T ha en eloge för. Älskar den mannen. Han gör mig lycklig!

Ibland infinner sig en speciell atmosfär i klassrummet under lektionerna. En atmosfär där det nästan gå att ta på kunskapen som håller på införlivas hos eleverna. Koncentrationen och motivationen som ligger i luften. Hjärnor som arbetar, tar in, betraktar, funderar, omvandlar. När jag känner att min undervisning har nått hela vägen fram och där det väcker frågor, nyfikenhet och vetgirighet. Det är då jag får den där känslan - att det är nu det händer. Idag var en sådan dag - underbart!

Ikväll hände det igen. Droppen som rann över. Eller var det hormonerna? Plötsligt blev allt så himla jobbigt. Stormade ut i vardagsrummet, där T satt. Brast ut i storgråt. Grät över att jag inte får till det med träningen, att orken inte finns, att halsbrännan ställer till det, att jag inte äter tillräckligt. Så höll jag på, medan T tålmodigt lyssnade och försökte trösta en otröstlig dramatiker. Mellan tårarna och snörvlet klämde jag också till slut fram det kanske mest förfärliga i denna situation - att T hade blandat hare coverts med mangobitar till middagen igår och att jag egentligen inte hade velat ha det. När jag sade detta började jag gråta ännu mer, som ett barn. T som satt och tröstade, började skratta, så att han skakade. Efter några sekunder insåg jag också det komiska i det jag nyss sagt och började skratta mellan gråten.

 

Det där med mangobitarna var kanske ingen jättegrej nu när jag har lite mer distans, men i stunden kändes det förfärligt. Nästan kränkande. Ja, så kan det bli när gravidhormonerna tar över. Det finns liksom ingen hejd då.

Det är lustigt det här. Pratat med två av mina vänner om vad som kan hända med kompisrelationen, när man får barn. Mina vänner är rädda att jag ska försvinna, prioritera bort dem och hellre träffa andra latte-morsor. Och jag är precis lika rädd att de ska försvinna. Att jag skulle vara utbytbar. Att mitt liv med barn, bajsblöjor och sömnbrist kommer varar totalt ointressant för dem. Det kommer ju vara en stor omställning och våra liv kommer se väldigt olika ut, men det vore ju himla sorgligt och trist om en vänskap skulle ta stopp på grund av det. Kanske får man räkna med att vara lite i ofas ett tag (har hört att man hamnar i någon slags babybubbla den första tiden och där måste man ju få vara och njuta), men att vänskapen skulle försvinna känns otänkbart. Blev lite vemodig när jag tänkte på detta idag.

Sitter och läser gamla blogginlägg från en gammal klasskompis blogg. Läser om tiden när vi pluggade ett tag tillsammans. Då när mitt liv stormade som allra mest och jag inte visste någonting om någonting längre. Valde att i sista sekund hoppa på en estetisk kurs, för att ingenting annat kändes tänkbart. Hamnade i klass med 20 olika personligheter. På något sätt fungerade vi fantastiskt bra ihop, trots olikheterna. Eller kanske var det tack vare dem som gjorde att det uppstod en enorm kemi och gemenskap mellan oss. Jag har aldrig utmanat mig själv så mycket som jag gjorde den terminen. Jag gjorde så många saker som jag egentligen var livrädd för. Och jag har aldrig upplevt så många olika sinnesstämningar och känslor, skratt och gråt på en och samma gång som jag gjorde då. Det var som att livet utmanade mig på alla fronter samtidigt och jag spretade åt alla håll.

 

Jag kommer aldrig glömma den där våren, som dessutom bjöd på ovanligt mycket sol och värme. Just den våren, när jag fyllde 25 år gjorde något viktigt med mig. Den satte punkt för något gammalt och var grogrunden för något nytt. Ett jag som skulle komma att blomma ut flera år senare, men det var där det startade. Mitt i det som kändes så svårt.

 

 

Längesen jag skrev nu! Har varit så mycket annat...

 

Ja, nu har jag gått över de mest kritiska veckorna och är i början av vecka 14. Det känns väldigt skönt att släppa den värsta oron. Man vet ju att något kan hända ändå, men det blir rätt jobbigt att gå och tänka så, så både jag och T försöker tänka att allt kommer gå bra. Unikt va?

 

Min föreställning av att vara gravid har hittills inte stämt på en fläck. Jag hade inte en tanke på att jag skulle bli påverkad. Naivt kanske, men det gick inte att föreställa sig och det kanske är bra, för då kanske jag hade gruvat mig eller skjutit upp beslutet. För "biverkningarna" är ju inte superkul:

 

Illamåendet - mat och dofter som plötsligt blir outhärdliga, men som jag vanligtvis gillar. Och det finns ingen logik, för det kan vara olika mat från dag till dag.

 

Kroppen - brösten som ömmar, rapar och halsbränna och en kropp som förändras utan att man hänger med på vad som händer. Kroppen känns håglös och jag blir andfådd efter en kort promenad. Jag vill ju träna och känna mig stark! Kanske får satsa på gravidyoga istället. Min kropp verkar mest vilja vila.

 

Hormonerna - alla dessa hormoner som påverkar humöret och för tillfället har gjort mig ganska låg och otroligt känslosam. Det som vanligtvis skulle vara en tår, är nu krokodiltårar över helt banala saker.

 

Det psykiska - när andra blir så glada för ens graviditet (vilket jag blir varm i hjärtat av), men själv känner jag inte den där glädjen. Jag förstår ju knappt att jag är gravid. Det är så mycket som händer som är svårt att greppa och ta in. Kanske förstår jag mer när ultraljudet görs och vi får höra de små hjärtslagen.  

 

Så, där är jag just nu. Hoppas att det vänder. Det sägs ju att det gör det!

Jag har hakat upp mig på det här. Kan inte släppa det. Det känns som att jag har hamnat i en typisk kvinnofälla. Det stör mig, även fast jag vet att jag kommer klara mig på de pengar jag har och det hade kunnat vara värre och folk har klarat värre situationer. Men just det här att jag blev sjukskriven och hade stressat en längre tid. Det bidrog säkerligen till halsproblemen, spändhet och så vidare. Sedan valde jag att vara tjänstledig, för att vara sjukskriven är banne mig det mest stressande som finns. Man bara går och väntar på att något ska bli bättre och måste tillbaka till läkaren typ varje vecka för en ny sjukskrivning. Och man vet att jobbet blir lite haltande, även om de säkerligen klarar sig utmärkt utan mig. Så oumbärlig är man ju inte. En höst utan egentlig lön och så nu är jag tillbaka på 60 % och i dagsläget får det nog vara så ett bra tag framöver. 60 % funkar och tills jag känner mig trygg i det och har hittat en bra röstbalans kommer jag inte jobba mer. Jag ska ju hålla ett antal år framåt. Och om allt går som vi håller tummarna för, kommer jag ju vara borta från jobbet igen i höst. Känns som två års lönbortfall.

 

Det stör mig att jag i egenskap av kvinna inte kan jobba heltid, när jag egentligen vill det (eller vill jag det?! Osäker.). Det är ju inte självvalt att jobba 60 %, fast med facit i hand borde jag ha valt att gå ner i tid, när det var som allra stressigast i mitt liv. Det hade jag tjänat på, men det är ju ätt att säga med facit i hand. Jag har ju inte någonting emot att andra jobbar mindre än heltid, tvärtom tycker jag att det är sunt. Att jobba åtta timmar per dag är ju orimligt med tanke på att man oftast har ett liv utanför jobbet också, som är ännu viktigare. Jag förespråkar sex timmars arbetsdag alla gånger, så egentligen förstår jag inte varför jag stör mig. Kanske är det känslan av att känna mig lite sämre. Att just jag inte pallar heltid och då har jag svårt att få perspektiv och förstå att det inte behöver se ut så under hela mitt arbetsliv, men just nu. Så är det nog. Och att det känns så typiskt att ett flertal kvinnor på min arbetsplats jobbar deltid på grund av omständigheter i livet, medan männen verkar gå obemärkta genom livets skakningar och håva in pengarna istället och "göra sig ett namn" på arbetsplatsen.  Men mest är det nog känslan av att känna mig lite sämre, vilket också är konstigt eftersom jag inte ser ner på någon annan som jobbar deltid. Men i just min plan ingick det inte att just jag skulle göra det. Som om jag kan styra livet med mina planer? Jag måste tänka om. Jag vet. Det tar bara tid att ställa om.

Hej!

Hur mår ni? Jag är hungrig mest hela tiden. Äter. Tar 40 minuter och så är jag hungrig igen och samtidigt lite sådär härligt illamående... Man kan tro att det bor ett monster i mig, som slukar all mat. Men så är det ju tack och lov inte (?). T sitter här bredvid och tränar ett klurigt gitarrkomp. Vi, eller ja - min jobbkompis man, kan ha kommit på sommaren blivande megahit, så nu tränas det för fullt. Kanske blir att turnera i sommar då? I så fall kan jag ju strunta i att gå upp och jobba heltid, eftersom artisteriet kommer ta sin tid. Och pengarna kommer ju rulla in i form av stimpengar.... Ja, men så blir det!   

 

Må gott.

Idag ska jag ha lönesamtal. Sanningen är att jag är totalt omotiverad att jobba med detta. Eller kanske att jobba över lag? Har ju varit med om att jobbet tar över och blir hela ens liv och där vill jag inte hamna igen. Totalt ovärt. Så nu är det som en total motreaktion istället. Och jag brinner inte för att jobba med vuxna och inte på den nivån jag jobbar med nu. Ostimulerande. Min tanke är ju att vara kvar tills halsen är bättre och även den spelar in i min motivation.  Det är svårt att våga satsa högt  när jag inte vet hur långt rösten håller. Dock var jag till en logonom igår som ska försöka hjälpa mig. Hoppas! Och önska mig lycka till idag,  även om oddsen är emot mig! 

Idag är min lediga dag, eftersom jag inte jobbar fredagar. Från början tyckte jag att det bara var deppigt att vara hemma en hel dag, när andra jobbar. Nu tycker jag att det är fantastiskt skönt. Det här med att jobba heltid alltså, ställer mig kritisk till den frågan, om det verkligen är nyttigt för oss. Klockan börjar närma sig tolv och jag ligger fortfarande under täcket i soffan. Är så trött att jag nog skulle kunna sova mig igenom denna dag. Har varit supertrött hela veckan och haft flera aktiviteter kvällstid, så det har inte blivit så mycket tid att vila upp mig. Men det ska jag och T göra i helgen. Ser så mycket fram emot det, att bara vara. Sova och ta det riktigt lugnt.

 

Ha en fin helg!

Det går lite upp och ner med mitt skrivande. Det är för att jag har olika behov. Just nu skriver jag mycket dagbok för mig själv och det fyller en annan funktion. Men ibland saknar jag att dela med mig av mina tankar, så därför skriver jag nu!

 

Det har nu gått tre veckor sedan jag började jobba som lärare igen. Jobbar 60 % och har delat upp det på fyra dagar, då jag trivs med rutiner och vill få den sociala delen. Det är roligt att vara tillbaka på jobbet och träffa både elever och kollegor igen, men det har tyvärr inte gått så bra som jag hade önskat. I de bästa av världar hade mina problem varit ur världen nu, men de är inte det. Min känsliga hals finns där och som lärare i 2:B där jag nu undervisar, behöver du använda rösten nästan hela tiden, eftersom eleverna behöver många repetitioner och förklaringar och behöver korrigeras i typ varje mening de säger, för att kunna få en chans att lära in rätt från början.

 

Min röst är med andra ord i ett utsatt läge och man kan diskutera om det verkligen var den bästa lösningen för min hals att placeras i just 2:B, med så pass osjälvständiga elever. På det sättet är det lättare på högre nivåer, eftersom de är mer självständiga då. De kan sitta och jobba med läsförståelse och andra uppgifter själva hela lektioner. Så är inte riktigt fallet i den här klassen. Bara att förstå en uppgift är komplext, att t.ex. inte kryssa i alternativen till en hörförståelseuppgift, innan de har lyssnat på den först. Det kan uppstå många komiska situationer!

 

Hur som helst, nu är läget som det är. Det har tagit lång tid att acceptera det och jag jobbar hela tiden på det. Och jag funderar. Försöker tänka brett. Tänker att jag kanske kan tänka att jag kan jobba som lärare 50 % just nu och kanske kan komplettera med något helt annat jobb någon dag i veckan, för att sysselsätta mig och för att få in mer pengar. För jag är ju inte utarbetad (även om jag kan känna att jag är lite stresskänslig). Jag vill jobba och jag vill känna att jag gör något. Nu funderar jag över vad jag skulle kunna jobba med, som är lagom osocialt så att jag kan vila rösten, men ändå uthärdligt eller kanske till och med intressant nog.

 

Det är svårt det här med att tänka om, när man ställt in hel sin bana på något annat. Men det finns ju så många sätt att leva på och jag måste hitta mitt sätt, som fungerar för mig just nu. Det behöver ju knappast se ut såhär hela mitt liv, men just nu ligger luggen så. Ska jag kanske byta yrke helt ett tag? Skulle det vara bättre för rösten? Det är svårt att veta och det sitter långt inne, men tanken finns där. Läraryrket finns ju kvar.

 

Livet, alltså. Är otroligt tacksam att jag har T som är den bästa i världen och att jag har er nära och kära som lyfter mig. Och min prattant som jag saknat och hade en liten uppdatering med, guld värt. Jag fattar ärligt talat inte varifrån uttrycket "ensam är stark" kommer ifrån?! Det stämmer i alla fall inte för mig.

Ha en härlig fredag! Detta är min lediga dag, så nu ska jag skriva klart uppsatsen!

 

Ps! Extra kramar till Katten Puts! Ds.

Försök inte ta bort det negativa i ditt liv, för det samexisterar med det positiva. Istället ska du acceptera det. Så ade en nunna i Ginas värld på SVT Flow. Klokt sagt tycker jag. 

 

Trevlig helg!

Lyssna på Simon Kyagas sommarprat om kreativitet och psykisk ohälsa, om du inte redan gjort det. Genialiskt!

 

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/386830?programid=2071 

Gud, så intressant "Gift vid första ögonkastet" på Svt Flow är! Har du sett det? Såg nyss ett klipp där en av terapeuterna talade om att tända på varandra. Hon menade att man kan se på det på flera sätt och att man istället kan ställa frågan: när tänder du på dig själv? Antar att hon syftar på när en själv känner sig i sitt esse och känner sig så sjukt jäkla nice. Har aldrig tänkt på det på detta sätt, men hur man känner sig själv är ju väldigt avgörande för att känna lust. 

Tänk den dagen man får bo i ett hus med egen trädgård, inga grannar som bor kloss i kloss utan på lagom avstånd, massa rum att göra till sina egna, investera i schysst inredning och kanske göra om ett kök. Gud vad jag längtar. Hade det inte varit för det där med pengar så... Fuck pengar (ja, jag vet. Omoget ordval.).

På ungdomsgården där jag jobbar hänger många härliga ungdomar med olika ursprung. Det är iranier, kurder, marockaner, spanjorer, somalier, irakier, sydamerikaner och säkerligen många fler nationaliteter, som jag inte har i minnet just nu. En del av ungdomarna är födda i Sverige, andra kom när de var små och några kom för några år sedan. Men oavsett detta verkar det vara oerhört viktigt för dem att framhäva sin etniska identitet, särskilt sinsemellan varandra. Ibland gör de det i positiv mening, som en slags samhörighet och ibland säger de även så till oss ledare:

 

eller "ni svenskar...".

 

Men ibland använder de också etniciteten när de ska påkalla uppmärksamhet

 

eller "du, blatten, kom hit!"

 

eller för att stänga ute eller trycka ner någon annan

eller "käften, din jävla somalier". 

 

Som vit medelklasstjej - eller kille, vilket majoriteten av personalen är, är det lite svårt att argumentera mot detta, eftersom de på ett sätt "tar tillbaka" och "äger" ord som av vissa ses som något dåligt och sämre. De använder gärna argumentet om att

 

eller "vi invandrare säger så". 

 

Men grejen är att det ändå klingar så illa (eftersom de använder de i negativ bemärkelse och hur ska vi veta om den tilltalade personen känner sig bekväm med att bli kallad "iranier"? Tänk om den personen bara vill vara "Mohamed"?) Vi har pratat mycket om detta dilemma i personalgruppen: hur ska vi bemöta det? Vi kan ju inte riktigt förbjuda dem att säga såhär till varandra - i alla fall när det är i gott syfte. Vi tycker att det inte låter bra, men det är svårt att förbjuda något som hela ungdomsgruppen verkar vara överens om. Men, vi kan i alla fall ta diskussionen, så ett frö och medvetandegöra dem om hur det låter och kan uppfattas av andra, som inte ingår i deras kompisgäng, när de tilltalar varandra sådär. Användandet av dessa ord kan ju öppna upp för att andra, utanför gruppen, börjar använda orden för att tala till och om dem och hänvisa till att:

 

 

Då är det plötsligt inte de själva som äger ordet, utan någon annan och jag gissar att det skulle kännas värst om en vit svensk person sade så. Och hur skulle de reagera om andra utanför kompisgänget som själv inte är t.ex. kurd, börjar tilltala någon som "hörru, din kurd"?

 

 Det vi gör nu är att vi samtalar med dem om saken, när orden poppar upp. Låter dem sova på saken. Och sedan samtalar vi om det igen och igen och igen. Det händer att det blir en diskussion. Ibland blir det ett lugnt samtal kring det och ibland händer det ingenting alls. Men, vi sår en massa frön. Och det är det viktigaste. 

 

 

 

 

 

När snön har smält bort från gatorna och av snödrivorna finns endast en liten vit fläck kvar. När ljuset letar sig in genom rullgardinen om morgnarna och det blir sådär svårt att lägga sig på kvällen, för det är fortfarande så ljust ute. Att gå till jobbet med lätta steg och andas in våren och se hur grönskan försiktigt växer för varje dag, längs vägkanten. Känslan av pirr, ren glädje och få lust att skrika ett vårskrik så fort man kommer utanför dörren och hör fåglarna kvittra. Att cykla fram längs asfaltsväg som fortfarande är full av grus och känna vinden i håret. Doften av grillat, folk som umgås och skrattar och möta folk med skinnjacka och Converse och inte den tjocka vinterjackan och inlindad i halsduk och röd nästipp. Lusten av klä upp sig igen, att känna sig fin och om man tittar riktigt noga, visst har hyn fått lite mer färg? Allt det här och mycket mer som har med våren att göra, längtar jag till i detta eviga regnrusk och mörka dagar.

Det är något visst med den här staden. Nyss gick det förbi en student trallandes på Bamses ledsång. Ibland när jag är på väg hem eller till universitetet möter jag sjungande cyklister eller forgängare som nynnar på någon låt. Folk sjunger mycket här uppe, även när de går för sig själva. Det är liksom inga konstigheter! 

 

Just nu sitter jag och skriver och inväntar en pluggkompis. Behöver det idag, pluggstöd, för nu går det segt. Det blir ju oftast lättare när man är två. Om man inte pratar för mycket, vilket är risken, eftersom det finns så mycket roligt och intressant att prata om. Vad vore studier utan pluggkompisar och prat om livet? Väldigt, väldigt tråkigt. Jag är osäker om jag hade fullföljt mina studier då. Den chansen är liten. 

 

Medan jag pratar med mina pluggvänner, inser jag så mycket om mig själv, andra och om livet. Det är nästan alltid saker som faller på plats då av någon anledning. Kanske är hjärnan extra öppen på universitetet? Och då passar den på att absobera all ny kunskap, oavsett om det handlar om kongruensböjning eller om livet. Det verkar onekligen så. Det är nog därför jag kan sakna studietiden så mycket,för den ger så mycket mer än ny kunskap inom ett yrke. Den har också gett mig nya vänner, insikter och massa roliga minnen! Jag är så tacksam att jag valde att plugga, trots att jag knappast visste vad det innebar. 

 

Nej, nu ska jag gå och värma matlådan i micron! 

 

Ha en fin måndag!

Idag har jag den där jäkla halsbrännan. Den sitter i mer eller mindre från morgon till kväll. Tar ju receptbelagd medicin för det. Jaja, det blir säkert bättre imorgon, hoppas jag, för det är så svårt att äta när det känns som att maten har fastnat i bröstet. Jag kan vara hungrig i magen, men mätt i strupen. Märkligt. Idag är jag även dödligt less på att plugga. Kanske inte pluggandet i sig, men ensamheten som det för med sig, när man skriver uppsats. Ensamheten och rutinerna som lätt sackar efter. Men, nu är det ju inte så länge kvar innan detta liv byts mot jobb igen. 60 % jobb. Det känns väldigt lagom just nu. Då hinner jag ju till och med leva utanför jobbet! It´s all about balance.